En komedi eller tragedi? Jag vet inte, men jag skriver en blogg. Alltid så jävla krystat och svårt, det här första inlägget. Men jag ska i alla fall försöka hålla metaperspektivet begränsat till de inledande raderna, då jag vet att om jag börjar, då blir det svårt att sluta. 

Jag är glad, tror jag. Inte manisk, bara allmänt nöjd typ. Det beror nog främst på att jag befinner mig hemma i den småländska skogen. Här har jag människor att prata med, ansikte mot ansikte. Jag känner inget behov att förställa mig eller spela teater för människor jag känt i hela eller halva mitt liv. Det är så jävla lätt liksom. Kanske blir det så när ångesten och oron försvinner. Jag behöver inte tänka på allt, bara leva genom allt.

Jag befinner mig just nu i mitt gamla pojkrum. Hade det varit för några veckor sedan hade jag med största sannolikhet försatts i det nostalgiska och drömska tillståndet där jag inte finner någon ro i annat än ett rakblad som långsamt dras över min hud. Så många minnen här, men de har ingen chans mot medicinen. Jag vill sakna allt och drömma mig bort men det går inte, och det är så förbannat skönt.

Men jag är inte frisk, en sådan inbillning skulle kosta mig dyrt nästa gång jag ramlar ner i mörkret. Jag är bara nöjd för stunden. Kanske just för att det är så jävla mycket bättre att vara här just nu än det är att vara hemma i min lägenhet. Imorgon ska jag dricka öl och mousserande vin med saknade vänner. 

Blev det meta? Ingen aning. Kanske inte ska föra mig med begrepp jag inte förstår.

Godnatt